BLOGG – Previously on musiknonstop

I veckan spelade jag på en begravning i Lund. Det blev Yellow av Coldplay och Let It Be med The Beatles – låtar jag har gjort i liknande sammanhang tidigare, men varje gång är unik. Särskilt när det är helt akustiskt i en kyrka. Då blir varje ton större och varje ord kommer igenom. Och tystnaden däremellan också.

Det var en stark och tung dag. Och som alltid i sådana här stunder får man perspektiv på livet och den tid vi har här. Det handlar inte om att prestera eller glänsa. Det handlar om att vara en god medmänniska, vara närvarande i nuet och låta musiken bära det som inte går att säga.

Vila i frid.

För fem år sen startade jag en liten Facebookgrupp för oss som håller på med live looping i Sverige. Mest för att ha ett ställe att dela kunskap och att slippa känna sig ensam med alla kablar och tekniska frågor. Det visade sig att vi var ganska många som hade samma intresse och gruppen blev större och större. Nu är vi 25 aktiva medlemmar. En gång om året träffas vi fysiskt för ett Loopathon, där vi nördar ner oss i riggar och snackar framtid.

Årets träff blev något extra. För första gången avslutade vi dagen med en gemensam spelning på Vinyl i Halmstad. Varje musiker fick gå upp och visa hur man loopar och får med sig publiken. Och vilken respons det blev. När uteserveringen stängde tog vi med oss publiken in, riggade om, ökade tempot och fortsatte festen helt oplanerat och spontant. Folk dansade, vi jammade loss med trådlösa mickar och gitarrer ute bland gästerna. Det lät förvånansvärt bra, trots att vi aldrig spelat ihop förut.

En kväll som denna påminner om varför man älskar det här – och att ensam inte är stark. Även en solomusiker behöver sitt nätverk med likasinnade. Kolla gärna in filmen om du vill ha lite mer looping-nörderi eller inspiration.

Det började med ett gäng bord i ett tält i en trädgård i Viken. 40-årsfest. Solen hade gått ner, quizet var igång och gästerna viftade med ballonger i luften för att svara. Det fanns ingen plats att springa fram – men det gjorde inget. Alla var med, alla skrek, alla ville vinna.

Efteråt gled folk ut i trädgården med ett glas i handen, minglade lite, pratade av sig. Men beatsen låg och lurade i bakgrunden. Rökmaskinen gick igång. Ljuset ändrade ton. Och sakta men säkert fylldes tältet på igen – den här gången för dans.

När klockan närmade sig 01 var det dags att runda av, mest för grannarnas skull. Men publiken ville inte släppa taget, så vi körde några bonuslåtar ett par vändor. Och såklart – det var just då allt kändes som bäst, trycket från ett dansgolv som ger allt och aldrig vill sluta!

Lördag med en fin blåtira på Strandhotellet i Mellbystrand – inomhus den här gången eftersom vädret ville annat. Men vad gör det när stället var knökfullt med runt 280 personer som är på rätt humör? Jag körde tre set, byggde upp kvällen i lugn takt och avslutade med lite mer ös. Klassiker som Slå mig hårt i ansiktet satt där den skulle – och ja, med tanke på bilden var det inte bara metaforiskt…

Många kom fram under kvällen, nyfikna på loopingen, hur det går till, vad som händer bakom pedalerna. Jag älskar sånt. Det blev snack i pauserna, lite nörderi, och flera som blev sugna på att testa själva hemma. Kul! Just den biten gör mig extra glad – när musiken skapar kontakt och inspirerar.

Och blåtiran? Ingen dramatik. En planka på tippen-rundan i veckan som vann över mitt ansikte. Snygg tajming dock, eftersom jag brukar lira låtar med Thomas Stenström och favoriten är just Slå mig hårt i ansiktet.

Vi ses nästa gång på Strandhotellet den 16/8!